Varför är man så tagen av detta fenomen? Varför svämmar känslorna över varje gång jag kollar på SATC-tjejerna? Varför känns livet som en saga när man kollar på SATC? Man drömmer sig bort liksom. Jag drömmer om Londontiden då jag tog på mig 10 centimeters klackar när jag skulle till Tesco och handla lite mat. Drömmer om bra väder som gjorde att man kunde ha på sig vad som helst, hur som helst. Drömmer om den obefintliga vardagen. Har nyss varit på bio med tjejerna och sett film nr 2. Den var bra, i sann SATC-anda. Kan inte påstå något annat. Alldeles too much, som vanligt. Det är väl så det ska vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar